Blodstatus: vad ingår, och hur tolkar man provsvaret?

Tre familjer, inte tjugo domar

Ett blodstatus mäter dina röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. På ett svenskt provsvar heter det oftast B-Blodstatus, där B- betyder att provet analyserats i helblod. Hos Karolinska Universitetslaboratoriet ingår B-Hb, B-EPK, B-EVF, B-MCV, B-MCH, B-LPK och B-TPK. Allt annat på sidan beskriver de tre familjerna: Hb, EVF och MCV hör till de röda blodkropparna, LPK är de vita och TPK blodplättarna.

Ett provsvar med tolv eller tjugo rader är alltså inte tolv eller tjugo fynd. Det är tre frågor med underlag, och underlaget är det som gör varje fråga möjlig att besvara.

Två bilder hjälper till att hålla isär familjerna. Neutrofila granulocyter är frontlinjen, som brandkåren som kommer först till platsen. Blodplättarna är blodets små lappar, som lagningslapparna som tätar en punktering på ett cykeldäck.

Blodstatus med eller utan diff

Ett vanligt blodstatus ger en enda siffra för de vita blodkropparna, LPK. Med diff, differentialräkning, räknas också varje typ för sig: neutrofila granulocyter, lymfocyter, monocyter, eosinofila och basofila granulocyter. Det är diffen som gör att ett högt eller lågt LPK blir en fråga man kan börja besvara.

Varje typ har sin egen uppgift, och därför kan samma totalsiffra betyda olika saker beroende på vilka celler den består av.

Så läses raderna ihop

Hb tillsammans med MCV är det klassiska paret. Ett lågt Hb säger att det finns blodbrist; MCV, som hos vuxna normalt ligger på 82–98 fL, börjar säga vilken sort. Små röda blodkroppar pekar åt ett håll, stora åt ett annat, och ett ferritin på samma provsvar, om det beställdes, brukar avgöra saken.

De vita blodkropparna läses både som total och uppdelade. Ett högt LPK som drivs av neutrofila tyder på en sak, ett högt LPK som drivs av lymfocyter på en annan, och inget av dem är en diagnos i sig.

Blodplättarna läses med sitt eget index, MPV, som beskriver blodplättarnas genomsnittliga storlek snarare än deras antal.

Vad ett blodstatus kan ge tecken på

Ett blodstatus är en bred första överblick, inte ett test för en viss sjukdom. Raderna för de röda blodkropparna kan visa blodbrist; raderna för de vita kan peka mot en infektion, en inflammation eller allergisk reaktion, eller ett problem i benmärgen; raden för blodplättarna kan hjälpa till att förklara att man lätt får blåmärken eller blöder.

Listan över möjliga orsaker är lång åt båda hållen. Ett högt antal vita blodkroppar kan komma av en infektion, en inflammatorisk sjukdom, en allergisk reaktion, kortisonläkemedel eller en blodcancer som leukemi. Ett lågt antal kan följa vissa antibiotika, cytostatika, hiv eller en sjukdom i benmärgen. Just den spännvidden är skälet till att diffen, de andra familjerna och anledningen till provet betyder mer än totalsiffran.

Varför friska får markeringar här

Ett blodstatus har många rader, och varje referensintervall tas fram så att ungefär 1 av 20 friska hamnar utanför. De nordiska intervallen bygger på 1 826 friska vuxna i Norden och lämnar de 2,5 procent högsta och lägsta utanför. På en så lång grupp är en markering någonstans troligare än inte hos någon som mår helt bra.

Intervallen skiljer sig dessutom lite mellan källor. NORIP anger Hb 117–153 g/L för kvinnor och 134–170 g/L för män, medan 1177 skriver ungefär 120–155 respektive 130–170 g/L. Ett Hb på 118 kan alltså vara markerat på ett provsvar och inte på ett annat.

Vardagen flyttar också raderna. Kost, fysisk aktivitet, läkemedel, mens och för lite att dricka kan alla påverka ett blodstatus, och ett avvikande värde betyder inte alltid något som behöver behandlas.

Rökning är förklaringen som sällan nämns. I NORIP höjde rökning det genomsnittliga LPK med 1,1 × 10⁹/L, och studier som jämfört friska rökare med icke-rökare finner högre LPK, Hb och EVF hos rökarna, mer ju mer de röker. Ett markerat LPK hos en rökare har ofta en enklare orsak än en infektion.

Ett lågt antal neutrofila som är normalt för dig

En markering förtjänar ett eget avsnitt eftersom den så ofta misstolkas. Många personer med afrikanskt ursprung bär blodgruppen Duffy-null, som ger ett lägre antal neutrofila utan ökad risk för infektioner. I en amerikansk studie av friska svarta vuxna i primärvården var två av tre Duffy-null.

Ungefär en av fyra av dem hade under 2,0 × 10⁹/L neutrofila utan att vara sjuka. Karolinska Universitetslaboratoriet anger 1,6–5,9 × 10⁹/L för vuxna, så sådana värden kan hamna nära eller under gränsen. Forskarna kallar skillnaden kliniskt betydelselös och förespråkar referensintervall som tar hänsyn till den. Om dina neutrofila ligger lite lågt på varje provsvar och du mår bra är det en rimlig fråga att ta upp med din läkare.

När ska man oroa sig för ett blodstatus?

Fråga hur långt utanför, inte om utanför. Ett TPK på 140 × 10⁹/L mot en nedre gräns på 145 och ett TPK på 40 får samma markering men betyder helt olika saker.

Jämför sedan med ditt eget tidigare blodstatus om du har ett. Ett stabilt värde strax utanför intervallet är något annat än samma värde som dyker upp för första gången.

Det som förtjänar ett snabbt samtal snarare än ett rutinbesök: ett värde långt från sitt intervall, flera familjer som rör sig samtidigt, som låga röda och vita blodkroppar och blodplättar på samma provsvar, eller en markering som kommer tillsammans med feber, ovanliga blåmärken eller blödningar.