Elstatus: vilka prover ingår, och varför tar man det?

En liten grupp som ser olika ut på olika sjukhus

Elstatus, eller elektrolytstatus, är en liten grupp kring kreatinin, som enligt 1177 är ett av de vanligaste blodproven. Det är ingen fast lista. På Sahlgrenskas hjärtmottagning betyder elstatus natrium, kalium och kreatinin plus eGFR. På njurmedicinen vid Skaraborgs Sjukhus i samma region ingår också kalcium, albumin, urea och fosfat. Titta därför på raderna på ditt eget provsvar i stället för på rubriken.

Raderna är inte fristående domar, och att läsa dem i grupp är inte en ordningsvana: det är det enda sättet siffrorna betyder något. Kreatinin läses tillsammans med eGFR. Kalcium läses mot albumin, eftersom mycket av kalciumet i blodet färdas bundet till albumin, och ett lågt albumin drar ned kalciumsiffran utan att något är fel med ditt kalcium.

Leverproverna tas ofta samtidigt, men i en egen grupp, leverstatus: ASAT, ALAT, ALP och bilirubin. ALP fungerar som en underhållsbesättning som delas av skelettet och levern, så ett förhöjt värde säger inte ensamt vilket av dem som har mycket att göra. Det är ytterligare ett skäl till att leverproverna läses tillsammans.

Elstatus, leverstatus och blodstatus

På svenska provsvar är kemiproverna oftast uppdelade i grupper som beställs var för sig: elstatus, leverstatus, lipidstatus, glukos och ibland kalcium. Det som i andra länder kan ligga i en enda stor panel med fjorton rader kommer här i mindre paket. Har ditt provsvar tre rader i stället för tio har inget glömts bort: en annan grupp beställdes.

Elstatus blandas också ofta ihop med blodstatus, eftersom de brukar tas samtidigt. De svarar på olika frågor: blodstatus räknar celler, elstatus mäter salter och avfallsämnen som är lösta i blodets vätska.

Behöver du fasta inför elstatus?

Inte för elstatus i sig. Enligt 1177 kräver natrium, kalium och kreatinin ingen särskild förberedelse, och proverna kan tas när som helst på dagen. Två saker hjälper ändå: det är vanligt att du får sitta en stund före provet, eftersom vätskan i blodet fördelar sig olika när du sitter och står, och mycket kött, särskilt kokt kött, kan tillfälligt höja kreatininet.

Är glukos beställt samtidigt är det en annan sak. Glukos är det värde som en måltid flyttar direkt, och 1177 råder dig att fråga personalen hur länge du ska fasta inför provet. Vid ett fastande prov ligger glukos normalt på 4,0–6,0 mmol/L. Värden på 7,0 mmol/L eller högre vid minst två olika dagar talar för diabetes, medan 6,1–6,9 vid flera tillfällen utreds vidare. Ett glukos taget efter frukost kan inte läsas mot de gränserna.

Kalium är det värde som oftast blir fel

Kalium finns inne i de röda blodkropparna i ungefär trettio gånger högre halt än i vätskan runt dem. Går några av dem sönder någonstans mellan armen och analysinstrumentet stiger kaliumet i röret utan att något har hänt med dig. Laboratorierna följer detta med ett hemolysindex, och en verifieringsstudie av tjugosex kemiska analyser bekräftade att hemolys driver upp kalium, tillsammans med ASAT, LD, bilirubin och järn, medan glukos och ALAT drivs ned.

Orsakerna är mekaniska och vardagliga: en stas som sitter för länge, en hand som knyts och pumpas under provtagningen, en tunn nål, ett skakat rör, en väntan innan provet centrifugeras. 1177 ber dig uttryckligen att inte spänna armmusklerna eller pumpa med handen vid prov för kalium, och den europeiska rekommendationen för venös provtagning ber att stasen lossas så fort blodet flödar.

Bokstaven före namnet spelar också roll. S-Kalium, mätt i serum, ligger normalt något högre än P-Kalium, mätt i plasma: 1177 anger 3,5–5,0 mmol/L i serum och oftast 3,5–4,5 mmol/L i plasma. Ett kalium strax över gränsen på ett annars vanligt elstatus har därför en tråkig första förklaring, och nästa steg är oftast ett nytt prov snarare än en behandling.

Lågt natrium beror ofta på ett läkemedel

Natrium ligger hos vuxna ungefär på 135–145 mmol/L, och ett lätt sänkt natrium är en av de vanligaste avvikelserna på ett rutinprov. 1177 pekar ut vätskedrivande läkemedel som den viktigaste läkemedelsorsaken. I en kohort med 2 613 vuxna som nyligen börjat behandlas för högt blodtryck fick ungefär tre av tio av dem som fortsatte med ett tiaziddiuretikum ett natrium på 130 mmol/L eller lägre.

Svenska data pekar åt samma håll för andra vätskedrivande. En registerstudie jämförde 11 213 svenska vuxna som lagts in på sjukhus för lågt natrium med matchade kontroller: spironolakton och amilorid var kopplade till fler sådana inläggningar, tydligast under de första tre månaderna efter att behandlingen startat, medan pågående behandling med furosemid inte var det.

Det är inget skäl att sluta med tabletten. Det är ett skäl att läsa värdet tillsammans med läkemedelslistan i stället för för sig, och att låta den läkare som skrev ut läkemedlet avgöra vad som händer sedan. Samma logik gäller hela gruppen: många av raderna rör sig med läkemedel du tar, med vad du druckit och med hur länge du satt innan nålen sattes in.

eGFR är en uppskattning, inte en mätning

Det eGFR som står under ditt kreatinin har aldrig mätts. Det räknas fram automatiskt ur kreatininet, din ålder och ditt kön med hjälp av en formel, och justeras till en normalstor vuxen med kroppsytan 1,73 m². Det bär alltså med sig osäkerheten hos en formel.

I Sverige har man tagit fram egna formler, som den reviderade Lund–Malmö-formeln. Den testades mot uppmätt njurfunktion hos 2 847 svenska patienter och var stabilare än de amerikanska formlerna MDRD och CKD-EPI över olika åldrar och kroppsstorlekar.

Formlerna är dock inte utbytbara. I en studie av 3 094 äldre i Stockholm gav fem vanliga formler olika besked för samma personer. Den praktiska följden: ett eGFR på ett äldre provsvar är inte alltid direkt jämförbart med ett nytt, och ett enstaka värde under en gräns kräver ett nytt prov snarare än en slutsats.

Varför blir ett elstatus avvikande?

Flera rader, var och en med ett intervall som lämnar ungefär 1 av 20 friska utanför, gör en markering någonstans helt vardaglig. De användbara frågorna är om radens grannar i gruppen håller med, hur långt utanför värdet ligger och vad som pågick runt provet: dina läkemedel, vad du ätit och druckit, hur provet togs.

Därför är nästa steg vid ett ensamt, lätt avvikande värde oftast ett nytt prov snarare än en behandling. Ett värde som är fortsatt avvikande på ett nytt, korrekt taget prov, eller flera rader i samma grupp som rör sig tillsammans, är det som utreds, och din läkare läser det mot din sjukhistoria och dina läkemedel.